| Ljóðaháttr
är ett uttrycksfullt och slagkraftigt versmått - rent av ganska
"svängigt". Stroferna är 6-radiga, uppdelade i två likadant
uppbyggda halvstrofer som består av 2 kortrader följda av
en sammanfattande långrad. I min version har kortraderna två
tryckstarka stavelser vardera. Långraden har hos mig, liksom
i alla äldre förlagor, tre takthöjningar.
Reglerna
för stavrim (allitteration) måste givetvis också följas. Orden
rimmar med de inledande ljuden i stället för med slutstavelserna.
Enkla konsonanter rimmar med varandra, sammansatta konsonanter
bör rimmas med ord som börjar på samma bokstavskombination.
Ursprungligen har detta endast gällt sp, sk och st, men jag
har försökt upprätthålla regeln med andra konsonantförbindelser
också. Stol och sol rimmar alltså inte, men det är närmast
omänskligt att alltid undvika sådana "orena rim".
Vokaler
rimmar också, men här gäller andra ideal. Islänningen Snorre
Sturlason, skrev på 1200-talet en bok som man brukar kalla
"Den yngre Eddan". Här lär han på olika sätt ut den hedniska
mytologin och det poetiska språkbruket. I avdelningen Háttatal
lämnar Snorre prov på ett hundratal (!) versmått, både gamla
och nya som han skapat själv. Denne kännare av den norröna
skaldekonsten ansåg att ord som börjar med olika vokalljud
ger de vackraste rimmen. Och vem är väl jag att säga emot
Snorre?
Kortraderna
stavrimmas 2 + 1 eller 1 + 1. Vilket rimmet är, avgörs av
huvudstaven, det första ljudet i den första betonade stavelsen
i den andra kortraden. Rimmet måste sedan återfinnas åtminstone
i en av första radens två tryckstavelser. De rim som hamnar
där kallas stödstavar (studlar). Långraden, eller fullraden,
stavrimmas också, men här får man välja ett nytt rim, som
ska förekomma i minst två av de tre tryckstavelserna.
En
lag (funnen av den norske språkforskaren Sophus Bugge) säger
att långraderna ska sluta på manligt rim, dvs. ett enstavigt
ord eller - oftare - på ett tvåstavigt, vars näst sista stavelse
inte kan vara lång (ett ord som vissa är användbart men inte
visa). Då man klarar av att följa denna regel, känns det som
om man kommer ljóðaháttr, Eddans besvärjelsemetrum, närmast.
Men det är ofta svårt att klara den här regeln,
och själv tycker jag att det låter helt naturligt
så som jag skrivit i långraderna följande
exempel.
Avslutningsvis
har jag försökt skriva en riktigt pedagogisk strof. Ser du
uppdelningen i de parallella helmingarna, halvstroferna? Hittar
du huvudstaven och studlarna, hjälpstavarna? Känner du takten
när du läser orden med deras naturliga betoning ?
FORNTIDSDIKTER
FORMAS NOGA -
UDDRIM, INRIM,
ALLT.
HUVUDSAK ÄR HUVUDSTAV
OCH
RIMMENS RÄTTA
RYTM.
Källor
bl. a: Björn Collinder: DEN POETISKA EDDAN, Forum, Uddevalla
1964;
Alf Henriksson: VERSKONSTENS ABC, Atlantis/Legenda, Storbritannien
1982:
Erik Noreen: DEN NORSK-ISLÄNDSKA POESIEN, Norstedts, Stockholm
1926;
Åke Ohlmarks: RYTM, KLANG, BILD, RIM, Bonniers, Stockholm
1970;
|
